Förlossningen

Har nu inte skrivit på hela helgen. Men det har varit lite fullt upp med en, två och tre saker. Dock har det varit en trevlig helg med en del besök och annat. De nyblivna Mor- och Far- föräldrarna tillsammans med morbröderna var här på hastbesök i lördags. Alice välkomnade med att mest sova sig igenom hela besöket, vi hoppas och håller tummarna att hon åtminstonde vill öppna ögonen när vi är där på Nyår. Alice är som sig bör stora grejor för alla i släkten.

Tänkte behandla det här med förlossningen. Som nu alla vet vid det här laget blev det en rätt utdragen historia som fick lite snöpligt slut. 48 timmars värkar som slutligen blev ett kejsarsnitt är väl kanske inte vad man kan rekommendera som en mönster förlossning, även nu om allt gick bra. Sammanfattningsvis kan jag säga att mina upplevelser som blivande pappa var psykiskt påfrestande. Främst för att jag är en person som inte gillar när jag inte har kontrollen över saker och ting. Marie lider ju på sitt vis givetvis, men jag står som åskådare och kan inte göra något alls åt saken vilket frustrerade mig rätt mycket. Kombinera detta med några få timmars sömn, lite mat och du har den ungefärliga upplevelsen. Men både jag och Marie gick in i det förberedda, dock utan några förväntningar (förutom att vi skulle få ett barn i slutändan) vilket nog underlättade också när planen under förlossningen fick ändras några gånger. Det rekommenderas att man ska ha en förlossningsplan innan själva förlossningen, jag skulle nog vilja säga att jag skulle bortse från det. Allt och inget kan hända under en förlossning och som grädde på moset vill du inte bli stressad över att saker och ting inte går som planerat. Vi var givetvis pålästa om vad som kan hända men litade på att personalen på sjukhuset kan sköta sitt jobb, och kan fatta beslut utifrån deras yrkeserfarenheter. De fick helt enkelt guida oss igenom situationen. För mig kändes det som att man kan planera hur mycket man vill, men när allt kommer omkring och det sätter igång så kan du lika gärna slänga ut planen genom fönstret. Nu tycker jag att det kändes som ett antiklimax att behöva gå igenom alla dessa timmar med värkar och förarbete enbart för att ändå hamna i kejsarnsnittssituationen. Dock så kände jag också en liten lättnad när det bestämdes, man såg då äntligen slutet på tunneln. Annars så är jag nöjd med hur allt gick till och framförallt med personalen, de har varit ett otroligt stöd för oss under resan. Många av dem har berömt oss för att vi varit så positiva under förlossningen (vilket vi båda har varit), jag känner bara personligen att vad annat kan man vara? Barnet ska ju ut, och hur jävligt det än må vara just "då" så finns det ett ljus i slutet att glädja sig åt. Känslan när man sen får hålla sitt barn är rätt omtumlande, väldigt svår förklarat..surealistiskt på någotvis. Vi fick fika på förlossningsrummet när Marie vaknat, då hade vi i princip spenderat 2 dygn där och det varit som ett andra hem. Men där på morgonen kändes det så konstigt där inne, var som all energi gått ur rummet. Kanske bara det att allt varit så hysteriskt under de 2 dygnen vi var där att det bara blev som en urladdning (?) Tillsist vill jag också berömma min kära hustru för hur hon hanterade situationen, jag som pappa må ha ont i ryggen efter att ha sovit på en sackosäck i två nätter. Men det är trots allt Marie som har gått igenom den största smärtan och gjort det största jobbet. Marie har varit en fighter både under graviditeten och förlossningen och jag är väldigt stolt över henne.